Vissa dagar hade jag bara kunnat ligga kvar i sängen och vältra mig i min självömkan.
Kunnat tänka på hur dåligt mitt liv är. Hur ful jag är.
Men ibland, orkar jag inte.
Säger ”Håll Käften” och stiger upp ur sängen.

Vissa dagar hade jag bara kunnat ligga kvar i sängen och vältra mig i min självömkan.
Kunnat tänka på hur dåligt mitt liv är. Hur ful jag är.
Men ibland, orkar jag inte.
Säger ”Håll Käften” och stiger upp ur sängen.
Äter kakor och sötsaker.
Gottar mig i fint sällskap gjort på syskon och kusin.
Äter en kaka till. Grattar på födelsedagen.
Myser med kaffe.
Pratar.
Skrattar.
Befinner mig alldeles i nuet.
I landet bortom krav och ångest flyger jag in.
Bosätter mig bland träd och barnsliga fantasier.
Upplever händelser som jag så ofta längtar efter.
Jag träffar figurer, idoler.
Är bara jag, Ida. Alltid mig själv.
Klär mig som jag vill.
Älskar mig själv.
Lever.
Åh denna skrivkramp som förlamar mig då jag som allra helst vill uttrycka mig. Det går bara inte som skriva om de ämnena som verkligen intresserar mig!
Har långt kvar i livet.
Lådsas, pratar, förstår sig på
andras liv
dubbelmoral när du pratar
om saker som inte rör dig
Du ska vara mogen
propagerar för ditt mogna jag
du ska ha sett hela världen
Jag är barnet
har bara sett en hundradel av allt
men vet så mycket mer än du.
barnsligheten drar dig tillbaka
får mig att se på dig som ett litet barn
skrattar åt dig
och hånar dig
Plötsligt tittar jag rakt fram på vägen. Tänker inte, bara tittar. Världen börjar försvinna, på första gången sen länge tillbaka. Då, var det en skön känsla. Men idag skrämmer den mig.
Vägen blir suddig och jag täcks av dimma. Jag försöker känna fingrarna nudda låren, men förgäves. Fötterna försvinner, hela jag. Jag sträcker mig efter verkligheten, men jag faller, snurrar ner mot öändigheten. Mörkret blir svartare, jag ser inget. Tänd ljuset! Ta mig tillbaka.
Är det såhär det känns att dö, för i så fall har jag blivit pånyttfödd många gånger. Är döden öändligheten? Finns ljuset efter döden, eller faller vi bara? Vem styr oss och världen?
Jag lät bladen singla mot marken,
En fin känsla
Att dansa
Snurra, andas, leva
Jag släppte taget
Lät dom gå
Singla mot marken och följa med
virvelvinden
Stark och levande
Solen är på väg ner.
Nu är jag ensam, i Floras trädgård.
Lycklig bland allt stoft
doftar jag rosor
Mina ögon, så nyfikna att utforska
sluts, och jag känner
Att jag lever

Jag lyssnar på gammal musik, Billie Holliday, Frank Sinatra, Tony Bennet. Jag blir alldeles varm av all romantik, glad av lättheten. Jag älskar att för drömma om kärlek, så som den var då. Trycker bort allt jag vet om kvinnan ställning på den tiden, och rasismen i USA. Nej jag glömmer allt det, och drömmer om kärlek och romantik.
Gråten ligger i halsen. Så desperata försök att visa att något är fel. UPPTÄCK mig UPPTÄCK, snälla jag behöver det! Trösta mig, jag ligger här. Men nej, så snopen hör jag dig smyga förbi mitt rum som en mus smygandes förbi en katt. För morrar gör jag, inom min skyddsbarriär. Varför kom du inte? Vågade du inte?
Innuti mig hårdnar jag för varje andetag. Fryser till is, fast brinnandes i tankarna. Jag ska aldrig närma mig. ALDRIG bli besviken igen. Ond känner jag mig. Alldeles svart är jag.
Senaste kommentarer