Dimma
Plötsligt tittar jag rakt fram på vägen. Tänker inte, bara tittar. Världen börjar försvinna, på första gången sen länge tillbaka. Då, var det en skön känsla. Men idag skrämmer den mig.
Vägen blir suddig och jag täcks av dimma. Jag försöker känna fingrarna nudda låren, men förgäves. Fötterna försvinner, hela jag. Jag sträcker mig efter verkligheten, men jag faller, snurrar ner mot öändigheten. Mörkret blir svartare, jag ser inget. Tänd ljuset! Ta mig tillbaka.
Är det såhär det känns att dö, för i så fall har jag blivit pånyttfödd många gånger. Är döden öändligheten? Finns ljuset efter döden, eller faller vi bara? Vem styr oss och världen?
jag får bilder när jag läser… så målande och fint du skriver min fina syster. puss